Maskteckningar

 

Jorden är grunden till allt, i många bemärkelser. Det är inte helt utan betydelse att orden ”kultur” och ”kultivering” har samma ursprung. Men jag kan inte komma på hur jag på ett intressant sätt skulle teckna ett porträtt av bördig, näringsrik jord som kryllar av mikroorganismer. Därför ger jag jordorganismerna en möjlighet att uttrycka sig i mina teckningar genom att helt enkelt utsätta mina växtteckningar för deras budskap.

Ett av de pågående experimenten, där jag har grävt ner mina teckningar i marken. 

 

 

 

Lakanet med akanterna i bläck skulle säkert behöva en lägre tid att förmultna. 

Varför mikroorganismer?
Jordmikroorganismer (mesofauna) varierar i storlek från 0,1 mm till 2 mm. Det finns uppskattningsvis 1 000 000 000 av dessa organismer per kvadratmeter i bördig, frisk jord. Jorden är också hem för en otrolig artrikedom – uppskattningsvis en fjärdedel av all biologisk mångfald på jorden. En kubikmeter finsk skogsmark har större artrikedom än Amazonas regnskog.

Utan levande jord skulle det inte finnas någon livsmedelsproduktion. Utan livsmedelsproduktion skulle städerna och Rom inte ha utvecklats, och utan livsmedelsproduktion skulle stadens kulturliv inte ha utvecklats. Dessa mikroorganismer ligger därför också bakom Roms existens och gör dess konstskatter möjliga.

Kultur och nedbrytning – en säregen dynamik
Å andra sidan är kultur en kamp just mot förfall och nedbrytning. Det här gäller särskilt byggnader och statyer i offentliga utrymmen. Växter som slår rot på ruiner förvandlar dem i slutändan tillbaka till jord. Det är således inte konstigt att Colosseum rensades från sin vegetation i slutet av 1800-talet, när antika monument började omvärderas som en del av den enande italienska statens identitet.

Jag tolkar teckningar och fotografier av växter på ruiner som en slags hyllning till förfall, och därigenom till nedbrytare och jorden. Under min vistelse i Rom har jag fått se underbara växtteckningar, bland annat av Goethes kompis Kniep (som jag skrev om i ett tidigare inlägg). Jag har aldrig haft särskilt högt förtroende för Goethes egna teckningar; jag tycker att de är ganska manierade!

Dessutom öppnade en intressant fotoutställning på American Academy, med fotografier av ruiner tagna av kvinnliga forskningsresenärer i början av 1900. Titeln ”Ruiner och kvinnor” kan verka lite konstig, men tanken var att visa upp den forskning och korrespondens som var möjlig för dem, eftersom de utestängdes från akademiska karriärer på grund av sitt kön.

Här är några exempel av Esther Van Demans bilder, tagna i Algeriet och Italien. Jag tyckte särskilt om Van Demans briljanta sätt att fånga växters grafiska natur i fotografierna. 

 

 

Även på ruiner måste jord och mikroorganismer först ackumuleras i sådan utsträckning att rötterna kan få näring. Jag lärde mig också från en bok om gamla botaniska kartläggningar över romerska ruiner att även vegetationen på ruiner kan klassificeras efter detta näringsbehov: först slår de så kallade pionjärväxterna rot – de klarar sig med lite näring men bereder samtidigt ett bättre ställe för följande växter att också slå rot.

Nedbrytare inom bildkonst
I sommar visades Tamara Hendersons verk ”Matojuttu” på Helsingforsbiennalen. Verket spelade upp ljud som maskar avger. Mitt experiment är egentligen en version av samma tanke – att ge maskar och väldigt små varelser ett sätt att uttrycka sig. Min metod kräver dock ingen särskild teknologi för att förverkligas.

Det finns underbara exempel på nedbrytning i konsten från 1500- och 1600-talen. På den tiden tolkades naturligtvis de så kallade vanitas-stillebenmotiven ur ett religiöst perspektiv som en påminnelse om livets korthet – memento mori. Här några exempel från Corsini-palatset i Rom och Galleria Italia i Neapel: Flugor på persikor, maskar i brödskivor, svampar som i sig är nedbrytare, och nu blir uppätna av sniglar, är alla tecken på förruttnelse. Jag tolkar alla dessa tavlor som en hyllning till nedbrytande organismer, svampar och deras mykorrhiza, och i sista hand den bördiga jorden.

Maximilien Pfeiler, 1656-1746: Still Life with Peaches.

Paolo Porpora: Underbush with Mushrooms, Frogs, Lizards and Serpents, 1652-56.

Giuseppe Recco: Still Life with Bread, Bisquits and Flowers, 1675-1680.