Maskteckningar

 

Jorden är grunden till allt, i många bemärkelser. Det är inte helt utan betydelse att orden ”kultur” och ”kultivering” har samma ursprung. Men jag kan inte komma på hur jag på ett intressant sätt skulle teckna ett porträtt av bördig, näringsrik jord som kryllar av mikroorganismer. Därför ger jag jordorganismerna en möjlighet att uttrycka sig i mina teckningar genom att helt enkelt utsätta mina växtteckningar för deras budskap.

Ett av de pågående experimenten, där jag har grävt ner mina teckningar i marken. 

 

 

 

Lakanet med akanterna i bläck skulle säkert behöva en lägre tid att förmultna. 

Varför mikroorganismer?
Jordmikroorganismer (mesofauna) varierar i storlek från 0,1 mm till 2 mm. Det finns uppskattningsvis 1 000 000 000 av dessa organismer per kvadratmeter i bördig, frisk jord. Jorden är också hem för en otrolig artrikedom – uppskattningsvis en fjärdedel av all biologisk mångfald på jorden. En kubikmeter finsk skogsmark har större artrikedom än Amazonas regnskog.

Utan levande jord skulle det inte finnas någon livsmedelsproduktion. Utan livsmedelsproduktion skulle städerna och Rom inte ha utvecklats, och utan livsmedelsproduktion skulle stadens kulturliv inte ha utvecklats. Dessa mikroorganismer ligger därför också bakom Roms existens och gör dess konstskatter möjliga.

Kultur och nedbrytning – en säregen dynamik
Å andra sidan är kultur en kamp just mot förfall och nedbrytning. Det här gäller särskilt byggnader och statyer i offentliga utrymmen. Växter som slår rot på ruiner förvandlar dem i slutändan tillbaka till jord. Det är således inte konstigt att Colosseum rensades från sin vegetation i slutet av 1800-talet, när antika monument började omvärderas som en del av den enande italienska statens identitet.

Jag tolkar teckningar och fotografier av växter på ruiner som en slags hyllning till förfall, och därigenom till nedbrytare och jorden. Under min vistelse i Rom har jag fått se underbara växtteckningar, bland annat av Goethes kompis Kniep (som jag skrev om i ett tidigare inlägg). Jag har aldrig haft särskilt högt förtroende för Goethes egna teckningar; jag tycker att de är ganska manierade!

Dessutom öppnade en intressant fotoutställning på American Academy, med fotografier av ruiner tagna av kvinnliga forskningsresenärer i början av 1900. Titeln ”Ruiner och kvinnor” kan verka lite konstig, men tanken var att visa upp den forskning och korrespondens som var möjlig för dem, eftersom de utestängdes från akademiska karriärer på grund av sitt kön.

Här är några exempel av Esther Van Demans bilder, tagna i Algeriet och Italien. Jag tyckte särskilt om Van Demans briljanta sätt att fånga växters grafiska natur i fotografierna. 

 

 

Även på ruiner måste jord och mikroorganismer först ackumuleras i sådan utsträckning att rötterna kan få näring. Jag lärde mig också från en bok om gamla botaniska kartläggningar över romerska ruiner att även vegetationen på ruiner kan klassificeras efter detta näringsbehov: först slår de så kallade pionjärväxterna rot – de klarar sig med lite näring men bereder samtidigt ett bättre ställe för följande växter att också slå rot.

Nedbrytare inom bildkonst
I sommar visades Tamara Hendersons verk ”Matojuttu” på Helsingforsbiennalen. Verket spelade upp ljud som maskar avger. Mitt experiment är egentligen en version av samma tanke – att ge maskar och väldigt små varelser ett sätt att uttrycka sig. Min metod kräver dock ingen särskild teknologi för att förverkligas.

Det finns underbara exempel på nedbrytning i konsten från 1500- och 1600-talen. På den tiden tolkades naturligtvis de så kallade vanitas-stillebenmotiven ur ett religiöst perspektiv som en påminnelse om livets korthet – memento mori. Här några exempel från Corsini-palatset i Rom och Galleria Italia i Neapel: Flugor på persikor, maskar i brödskivor, svampar som i sig är nedbrytare, och nu blir uppätna av sniglar, är alla tecken på förruttnelse. Jag tolkar alla dessa tavlor som en hyllning till nedbrytande organismer, svampar och deras mykorrhiza, och i sista hand den bördiga jorden.

Maximilien Pfeiler, 1656-1746: Still Life with Peaches.

Paolo Porpora: Underbush with Mushrooms, Frogs, Lizards and Serpents, 1652-56.

Giuseppe Recco: Still Life with Bread, Bisquits and Flowers, 1675-1680. 

Ceremoniellt badande – bara nästan på riktigt

Badkaret i trädgården på Villa Lante lockade till lek med badande och rengöring. Wettex-dukarna som jag har med mig i Rom innehåller tankar som människor skrev under den senaste Moppa-performansen i Åbo, och jag har tagit på mig att rena dessa tankar å performansdeltagarnas vägnar. Så jag tog på mig dukarna, tillsammans med min baddräkt. Sedan var det dags att hoppa i badkaret!

 

 

Ett gammaldags perspektivtrick får badkaret att se ut som en enorm pool.

  

Här planeras fotosessionen, bilden visar badkarets riktiga storlek.

 

Vatten, vind, eld

Jag har ett behov av att låta elementen vind, vatten och salt, och eld rena... både mig själv och min konst. Neapelbukten med svart sand som bär minnet av vulkanisk hetta var en bra plats för rengörande ritualer.

Begreppen renhet och reningsritualer är en viktig del av många religioner. Å andra sidan är rengöring och rening helt vardagliga aktiviteter. Min Moppa-performans kombinerar de här olika sidorna av rengöring och renhet.

I flera år har jag alltså via min performans erbjudit människor möjligheten att skicka iväg oönskade tankar via min ”tanktvättvagn”. Vagnen har samlat människors tankar, skrivna på wettex-dukar. Jag läser aldrig vad deltagarna skriver på dukarna, utan förstör dem, precis som jag lovar. Men från den senaste performansen sparade jag dukarna och tog dem med mig till Villa Lante -residenset. Jag ville utsätta dem för renande element: vind, vatten, torkning på vulkansten. Mig själv med, för den delen!

 

Jag fick fånga upp några dukar som tänkte simma iväg med strömmen. 

Stranden vid Herculaneum: Vesuvius bakom ryggen, Neapelbukten med Capri i horisonten. 

En primitiv tvättmaskin, där dukarna tvättades av vågorna i en korg mellan stenar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jesus spelar panflöjt

I freskomålningarna i St.Marcellus e Pietro -katakomberna sitter Jesus bland djur med en panflöjt i handen. På en annan bild det män sida vid sida vid ett festbord, men detta är inte en bild av den sista måltiden, utan av en fest där god mat serveras och kvinnliga betjänare blandar vin i stora krukor. Orfeus med sin lyra sitter i en vacker position och sjunger i dekorationen av en kristen stensarkofag. Och på andra kristliga sarkofager vimlar det av fylliga bevingade figurer med tydlig reproduktiv förmåga, så änglar är de definitivt inte! 

Efter några veckor i Rom är jag ganska förvirrad över hur mytiska, dionysiska teman i tidiga kristna illustrationer blandas med teman från Gamla och Nya testamentet. Och hur är det möjligt att Jesus ges ett så dionysiskt epitet som panflöjt?

Druvskörd och bevingade andar ("genii") på sidan av en kristen sarkofag, 
Pio Christiano-museet i Vatikanen. 

Ett till exempel där olika traditioner blandas är Jesus som den Goda Herden, och vanliga goda herdar. Jag ser ingen stor skillnad mellan de olika figurerna, men enligt skyltningen på Pio Christiano-museet i Vatikanen är herdefiguren i vissa sarkofager bara en herde som illustrerar vardagslivet, men vid en annan sarkofag konstateras att den nu fått en kristen betydelse och här är det Jesus som avbildas. 

 

Dryckeslagen igen förklaras som en symbol för ett trevligt liv efter döden. De bevingade andarna, som i den engelskspråkiga skyltningen kallas för ”genii”, får ingen förklaring. Men eftersom riktiga änglar som agerar i bibliska berättelser framställs i sarkofagdekorationerna med vanligt mänskligt utseende, utan vingar, och med kläderna på, så är de här andarna nog icke-bibliska varelser. Vin och vinrankor förekommer däremot i metaforer i Bibeln.

Den vanliga förklaringen i både Vatikanens skyltar och många konsthistoriska källor är att den tidiga kristna konsten, på grund av brist på egna bildmotiv, tog till sig romerska hedniska bildmotiv, anpassade dem och gav dem en egen kristen betydelse. 

Men jag är inte helt övertygad. Kan man bara ta en bild och konstatera att dess gamla innebörd härmed slopas och har ersatts med en ny? Jag tvivlar på det. Jag misstänker tillsammans med bilderna sipprar in även gamla tankar, trots Vatikanens skyltning. Hur mycket påverkade till exempel inte Orfeus-myten de första kristnas föreställningar och tänkande, bland annat om att övervinna döden? 

Orfeus i en sarkofags dekorationer 
i Pio Christiano-museet, Vatikanen. 

 

Orfismen har länge avfärdats som ”bara” en kult. Ny forskning har dock visat att den omfattade en hel världsbild och teorier om livet efter döden – saker som ofta krävs för att man ska kunna tala om en ”riktig” religion. Kopplingarna mellan orfismen och den kristne Jesus kan alltså vara starkare än forskarna vågar erkänna. 

I alla fall har dessa vandringar bland tidiga kristna bilder i katakomber och bland sarkofagerna i museer, gett mig en djupare förståelse för något som legat kvar i hjärnan. Någonting som härstammar säkert ända från lågstadiets religionsundervisning och bilderna som användes i de barnsliga illustrationerna om den goda herden, nattvarden, fiskarna på Nazareth-sjön mm. Nu vet jag mycket mer om bakgrunden till bilderna. 

Mina källor om tidig kristen bildkonst:

Engemann, Josef. Untersuchungen zur Sepulkralsymbolik der späteren Römischen Kaiserzeit. Münster, 1973. 

Graf, Fritz; Johnston, Sarah: Ritual Texts for the Afterlife. Ospheus and the Baccic Gold Tablets. Routledge, 2007.  

Grabar, André. Christian iconography. A Study of Its Origins. 1968. Princeton University Press.

Routledge handbook on Early Christian Art, 2018. Edited by Robin Jensen and Mark ellison.

Milburn, Robert: Early Christian Art and Architecture. 1988, Scolar Press, Aldershot. 

• Denna bok innehåller tydliga bilder och detaljerade beskrivningar av de ämnen jag nämnde, både i sarkofager och katakomber. Särskilt nyttiga är kapitlen The Catacombs (s. 19-57) och Stone Carvings, (s. 58-82)!