Växtbongaren reser

Goethe skriver i sin Italienska resa att han inte kan låta bli att alltid titta på växter när han reser, även om detta ibland väcker förvåning bland hans medresenärer. Det är för mig så lätt att relatera till detta! När jag besöker historiska ruiner dras min blick alltid först till ogräset som växer mellan stenarna, och först därefter till själva byggnaden. Därför blev jag, dagen efter min ankomst till Rom, så glad över de ovanliga långa torkade blomstjälkarna som fångade min uppmärksamhet på sluttningarna av Janiculum längs min joggingstig. 

Jag fick veta att det var akantusblommor, och samtidigt insåg jag att jag hade hittat en mycket betydelsefull växt. Acanthus mollis inspirerade de gamla grekerna när de designade den korintiska kolonnen. Den tycks finnas nästan överallt i Rom som dekorativt motiv, i stuckaturer eller fresker. Enligt mytiska berättelser ska en nymf ha förvandlats till en akantus för att skydda sig från en trakasserare.

Bilden tagen av Karolina Gullichsen

Mjukakanten – acanthus mollis - inspirerade skulptör Callimachus 

att forma det korintiska kapitälet. 

En mycket dekorativ spegel med akantusmotiv i entréhallen till Villa Lante.

 

Bolmörten i Civitavecchia förde tankarna till min egen trädgård. Den härstammar från Medelhavsområdet, och har förts till Finland ursprungligen som medicinalväxt. Ölpause på papper idag, oljefärgen var en aning för våt. Måste justera tekniken lite... 

Goethes reseskildring från Italien är ärligt sagt ganska tråkig att läsa på sina ställen. Men hans botaniska studier har alltid intresserat mig, särskilt sökandet efter den grundläggande växten – Urpflpanze. Det är en växt som skulle kunna förklara alla variationer i växtstrukturer som variationer av samma grundform, även på Sicilien kanske han verkligen trodde att han skulle hitta växten på riktigt. Men hans tänkande utvecklades så att Urplantan blev mindre verklig och fanns mer på idénivå. Jag minns att Goethe i sitt verk Morphologie der Pflanzen beskriver växternas struktur ungefär så här: Alla växtformer är varianter av samma grundidé, ett slags idealiserat blad. Formen bestäms av växternas vätskor. Ju högre upp i växten, desto mer förfinade är dessa vätskor. Således är till exempel blommans delar en förfinad version av ett blad, resultatet av vätskornas förfining högre upp i växten.

På Goethe-museet i Rom tittade jag både på Goethes egna växtstudier (på bild) 
och på teckningarna av Kniep, som reste med honom på Sicilien.

Groteskt? Ja, tack!

 

Efter en första känsla av förvåning måste jag erkänna att jag börjar njuta av dessa tak- och väggmålningar, som är delvis dekorativa, delvis föreställande. Motiven är ofta helgalna, och just denna fantasifullhet är det jag tycker om. Jag älskar hur ett växtmotiv förvandlas till en omöjlig halv-människa, som i sin tur blir en märkligt förvriden svan och en blomdekoration. Ofta är motiven målade luftigt, så att mycket tomrum lämnas mellan dem.

Jag lärde mig mer om detta 25.9. under en föreläsning av professor Eric Moorman om grotesker i antiken och renässansen. Föreläsningen ingick i Amos Anderson -föreläsningsserien vid Villa Lante. På 1500-talet återupptäcktes kejsar Neros Domus Aurea, vilket inspirerade uppkomsten av denna groteskstil. Moorman visade med många bildexempel hur förebilder till grotesker finns både i Neros palats och bland annat i freskomålningarna i Pompeji.

Föreläsningen i Villa Lantes "Salone" under freskomålningar från 1500-talet.

 

Det jag tyckte var särskilt intressant i föreläsningen var samtidskritikers åsikter: hur dessa "onaturliga" "explosioner av galenskap" kritiserades redan under antiken. Grotesker är bara dålig konst, åtminstone enligt Horatius (född 65 f.v.t.). "Vad som upptill är en vacker kvinna slutar nedtill i en svart och ful fisk.”

Även Vitruvius (född omkring 70 f.v.t.) skrev fördömande om dessa motiv. Senare kritiserade konstnären och konsthistorikern Vasari (1511) sin samtids grotesker som löjeväckande målningar.

En sak som jag fortfarande skulle vilja klargöra för mig själv är kyrkans inställning till grotesker. Moorman nämnde att antika grotesker kan ses som en del av den dionysiska värld de representerar. Han nämnde också att de senare ansågs olämpliga i kyrkliga sammanhang. Detta väcker några ganska stora frågor om förhållandet mellan kristna bilder och berättelser och det antika arvet och den hedniska världen.

 

Till min glädje kunde jag konstatera att även i Villa Lante finns just sådana akantusmotiv som Vitruvius fördömde – där växtornamenten förvandlas till mansgestalter.

Dörr med dekorationer i grotesk stil i Palazzo Corsini som fungerar som konstmuseum. 

Bilden ovan: Grotsk människo-svan i Villa d'Este, Tivoli, utanför Rom. 

 

 

 När jag besökte Arkeologiska museet i Neapel fick jag också se likheten mellan 1500-talets grotesker och freskerna i Pompeji.