Kroppen och kroppsdelar

 

Rom-resenären kan inte undgå att se antika marmorfigurer. De är hjältar, gudar och gudinnor eller mytiska muskulösa gestalter som stöder delar av fontäner. Det faktum att människan redan för 2 500 år sedan avbildades perfekt, ända ner till tårna, slår mig överallt, i museer och på monument. När jag tröttnar på antika skönhetsideal vill jag leta efter andra perspektiv på kroppen. Jag hittar åtminstone dessa:

1. Kroppen som votivgåva

Arkeologiska museer i Florens och Civitavecchia innehåller kroppsdelar i brons och keramik. Etruskerna tillverkade dem som votivgåvor för att offras till gudarna. Man sökte hjälp för den avbildade kroppsdelen. I montrarna finns fötter och händer, ögon och penisar. Jag blir mest berörd av bilderna av bröst – vad led den okända etrusk-kvinnan av? Hade hon problem att amma? Eller - fanns bröstkancer då? Illustrationerna av inre organ är också fascinerande. Innan min vistelse lyssnade jag på Marke Ahonens utmärkta verk om läkaren Galen. I boken presenteras förståelsen av anatomi i 100-200-talets Grekland, som till stor del baserades på dissektioner av djur. Förutom dessa plattor som liknar tarmar finns det också klumpar som kan vara hjärtan.  

Bröst och antagligen inälvor - tarmar kanske?

Penis med fint långt hår!

 

 

2. Galleria Nazionale d'Arte Moderna

Att köpa biljett till museet via webbplatsen var återigen en ganska irriterande process. Men när jag väl kom in på det här museet för modern konst tittade jag särskilt på händer och fötter. Här är några detaljer från mästarna:

Richier 1949, Appel 1950, Klimt 1905, de Chirico 1927. 
 

 3. Gamla kroppar. 

Bland konstskatterna i Corsini-palatset fokuserade jag särskilt på hur gamla människors kroppar avbildades. Här är några exempel på ”visa gamla män” och äldre kvinnor som ger råd när någonting händer. 

Gerard Seghers: Judith and Holophernes (detalj)

Simone Cantarini: San Girolamo (detalj). 

 

 

4. Jag återvänder till mina egna kroppsstudier

Jag utvecklar mitt eget bildspråk som utgår från subjektet - kroppen som är i rörelse och förnimmer världen. I vår erfarenhet finns det många saker som vi vet utan att de ingår i våra sinnesförnimmelser just då. Vi känner vår egen rygg, vi vet väggen bakom oss. När jag klättrar uppför de många trapporna i Villa Lante på kvällen känner jag tröttheten i vaderna och lårmusklerna, efter en dag av promenader i stan. Det som jag verkligen ser är bara en liten bit av trappan, jag tittar ju framåt, klokt nog.  

Trappstudier med bläck och med Ölpause-tekniken: 

 

Vi tänker inte alltid på hur mycket som tårna jobbar när vi går nedför trappor. 

 

 

Med tåg till Rom – med vägvisare under hela vägen

I Katy Gyllström-stipendiet ingår en resebudget som gör det möjligt att välja tåget istället för flyg. Vilken lyx att få närma sig Rom långsamt under flera dagar och reflektera över alla vittringar av Rom och Italien som vägen erbjuder.

Den första hälsningen från Italien fick jag uppleva redan i Stockholm. För att fördriva tiden i väntan på nattåget till Hamburg gick jag in på Nationalmuseet. Där presenterades skickligt dekorerade möbler som varit på mode i den svenska hoven. Inspirationen till möblerna kom från Italien. Jag tittade särskilt på alla varianter av tassar – och hovar – som använts!

 

Jag tittade också med intresse på 1800-talets Rom-resenärers målningar från välkända platser i staden.

Gustaf Wilhelm Palm: Utsikt över Rom med Colosseum, 1846. 

 

Tübingen: Hölderlin

Därefter tog tågresan mig genom Tyskland till Stuttgart, varifrån jag fortsatte med ett lokaltåg till Tübingen. Detta stopp i Hölderlins hemstad låg nästan på vägen, så det kändes motiverat att göra en färd till denna tyska romantikens poet och filosof, som så inspirerades av antikens värld.

Hölderlin pluggade i samma kollegium med Hegel och Schelling. Tillsammans skapade de det tyska idealismens manifest. Men ingenting gick riktigt som det skulle i Hölderlins liv, och efter att ha förlorat sin älskade drabbades han av någon form av nervsammanbrott. Därefter levde han ett lugnt liv i det så kallade Hölderlintornet vid floden Neckar, som han beundrade, i 40 år. Dagens diagnos skulle kanske vara svår depression?

Mina tankar återvänder till det gamla temat om bildkonst och pengar. Skulle Hölderlins mentala haveri ha kunnat undvikas om hans mamma gett honom tillgång till hans arv så han hade kunnat ägna sig åt skrivandet? Och satt lite mindre press på ett "vettigt yrke"? Och skulle inte Hegel och Schelling ha kunnat lindra depressionen genom att besöka sin forna skolkompis nu och då?

Hölderlinturm vid Neckar-floden. 

 

 

En kopia av manifestet i museet i Tübingen. Originalet finns i Deutsches Literaturarchiv i Marbach. 

 

Lugano: Katedral med kroppslighet och underligheter

Min nästa anhalt var Lugano vid stranden av vackra Luganosjön omgiven av branta sluttningar. Ändå var det portalfasaden av San Lorenzo-katedralen som nästan helt fångade min uppmärksamhet. I dekorationerna gömde sig nämligen många underligheter: formbrytande varelser som det skulle vara svårt att namnge. Kyrkan har också många äldre delar, men just dessa dekorationer är från renässansen, dvs. 1500-talet. Senare under hösten kom jag att lära mig mer om freskomålningar i grotesk stil, men nu såg jag groteska reliefer för första gången. Frågan kvarstår: Vad har dessa i ett kyrkligt sammanhang att skaffa?

Detalj från San Lorenzo-katedralens fasad.

 

Jag mindes från Nino och Hermann Hessens biografi att Nino reste mycket till Rom och senare till Grekland för att i synnerhet titta på skulpturer för sina egna studier av gudinnan Hera. Hennes teoretiska ramverk var – uppenbarligen inspirerat av Nietzsches tänkande – att betrakta antik skulptur som dionysisk eller apollonisk: uttrycker de livskraft och livsglädje, eller idéernas och förnuftets triumf? Paret Hesse bodde i Montagnola, mycket nära Lugano. Men vad tyckte Ninon om den här lokala kyrkan? Och om de kvinnliga figurerna utanför den, avbildade på ett sätt som avslöjar konturerna av deras lår och bak? 

 

Ankomst i Rom efter 4 dagars resande

Den sista anhalten före Rom var Florens, vars arkeologiska museum jag kommer att skriva om separat senare. Allt annat blev begravt under hettan och turistmassorna...

Slutligen anlände vi till den underbara Villa Lante, där en nyrenoverad studio väntade på mig. 

Utsikten från mitt sovrumsfönster ner, studion med rött tegeltak i lägsta hörnet av innergården.