Jesus spelar panflöjt

I freskomålningarna i St.Marcellus e Pietro -katakomberna sitter Jesus bland djur med en panflöjt i handen. På en annan bild det män sida vid sida vid ett festbord, men detta är inte en bild av den sista måltiden, utan av en fest där god mat serveras och kvinnliga betjänare blandar vin i stora krukor. Orfeus med sin lyra sitter i en vacker position och sjunger i dekorationen av en kristen stensarkofag. Och på andra kristliga sarkofager vimlar det av fylliga bevingade figurer med tydlig reproduktiv förmåga, så änglar är de definitivt inte! 

Efter några veckor i Rom är jag ganska förvirrad över hur mytiska, dionysiska teman i tidiga kristna illustrationer blandas med teman från Gamla och Nya testamentet. Och hur är det möjligt att Jesus ges ett så dionysiskt epitet som panflöjt?

Druvskörd och bevingade andar ("genii") på sidan av en kristen sarkofag, 
Pio Christiano-museet i Vatikanen. 

Ett till exempel där olika traditioner blandas är Jesus som den Goda Herden, och vanliga goda herdar. Jag ser ingen stor skillnad mellan de olika figurerna, men enligt skyltningen på Pio Christiano-museet i Vatikanen är herdefiguren i vissa sarkofager bara en herde som illustrerar vardagslivet, men vid en annan sarkofag konstateras att den nu fått en kristen betydelse och här är det Jesus som avbildas. 

 

Dryckeslagen igen förklaras som en symbol för ett trevligt liv efter döden. De bevingade andarna, som i den engelskspråkiga skyltningen kallas för ”genii”, får ingen förklaring. Men eftersom riktiga änglar som agerar i bibliska berättelser framställs i sarkofagdekorationerna med vanligt mänskligt utseende, utan vingar, och med kläderna på, så är de här andarna nog icke-bibliska varelser. Vin och vinrankor förekommer däremot i metaforer i Bibeln.

Den vanliga förklaringen i både Vatikanens skyltar och många konsthistoriska källor är att den tidiga kristna konsten, på grund av brist på egna bildmotiv, tog till sig romerska hedniska bildmotiv, anpassade dem och gav dem en egen kristen betydelse. 

Men jag är inte helt övertygad. Kan man bara ta en bild och konstatera att dess gamla innebörd härmed slopas och har ersatts med en ny? Jag tvivlar på det. Jag misstänker tillsammans med bilderna sipprar in även gamla tankar, trots Vatikanens skyltning. Hur mycket påverkade till exempel inte Orfeus-myten de första kristnas föreställningar och tänkande, bland annat om att övervinna döden? 

Orfeus i en sarkofags dekorationer 
i Pio Christiano-museet, Vatikanen. 

 

Orfismen har länge avfärdats som ”bara” en kult. Ny forskning har dock visat att den omfattade en hel världsbild och teorier om livet efter döden – saker som ofta krävs för att man ska kunna tala om en ”riktig” religion. Kopplingarna mellan orfismen och den kristne Jesus kan alltså vara starkare än forskarna vågar erkänna. 

I alla fall har dessa vandringar bland tidiga kristna bilder i katakomber och bland sarkofagerna i museer, gett mig en djupare förståelse för något som legat kvar i hjärnan. Någonting som härstammar säkert ända från lågstadiets religionsundervisning och bilderna som användes i de barnsliga illustrationerna om den goda herden, nattvarden, fiskarna på Nazareth-sjön mm. Nu vet jag mycket mer om bakgrunden till bilderna. 

Mina källor om tidig kristen bildkonst:

Engemann, Josef. Untersuchungen zur Sepulkralsymbolik der späteren Römischen Kaiserzeit. Münster, 1973.

Grabar, André. Christian iconography. A Study of Its Origins. 1968. Princeton University Press.

Routledge handbook on Early Christian Art, 2018. Edited by Robin Jensen and Mark ellison.

Milburn, Robert: Early Christian Art and Architecture. 1988, Scolar Press, Aldershot. 

• Denna bok innehåller tydliga bilder och detaljerade beskrivningar av de ämnen jag nämnde, både i sarkofager och katakomber. Särskilt nyttiga är kapitlen The Catacombs (s. 19-57) och Stone Carvings, (s. 58-82)!

 

 

Katakombglass, varsågoda!

 

När något får dig att rysa, förvandla det till glass och servera det till andra. Visst är tanken lite störande: ett många mil långt nätverket av tusentals gravhyllor huggna i tuffstenen. Nätverket påminner om boktryckares korridornätverk. Också det faktum att man grävt upp kvarlevorna från katakomberna och begravt dem i kyrkor, ungefär på 700-talet. Tänk nu: gräva upp och begrava på nytt. 

Således förverkligade jag en liten food-art-happening för alla som var på plats vid Villa Lante.

Såhär tillverkades katakombglassen med "överraskningar".  

1. Skaffa de klassiska ingredienserna: grädde, koncentrerad mjölk på burk, vaniljsocker. Använd kakaopulver för att få tuffstensfärgen. Väck uppståndelse i de närbelägna mataffärerna genom att fråga efter glukossirap (sciroppo di glucosio) utan att egentligen kunna italienska. Ge slutligen upp och beställ sirapen på nätet.

2. Vispa grädden, lägg till mjölken och sirapen. Bygg lagren i en stor frysask som får plats i frysen. Graven skapar du genom att låta ett lager av glassmassa frysa, och gräva gravar i det sen. Täck dem med tunna skivor av glass som du låtit frysa i andra små frysburkar.

3. Äkta Domicilla-glass har fyra lager av passager. Se också till att de olika nivåerna är sammankopplade!

4. Låt frysa minst 5 timmar, sen kan ni börja gräva och äta. 

Gravar som innehåller salta fiskar. 

Andra överraskningar i gravarna. 

Gravlock med symboler som används i katakomberna: duvan, fisken, olivträdskvisten. 

 

Varför hamnade jag i katakomberna i min konstnärliga forskning?

Ämnet för min konstnärliga forskning är renande och rening, även i andlig bemärkelse. Rening är naturligtvis starkt förknippat med vatten. Vatten är ett element som är närvarande i den tidiga kristna konsten, som är välbevarad just i katakombernas freskomålningar. Förutom fisksymbolen innehåller bildspråket också till exempel berättelsen om Jona och valen, och hur Moses förvandlar en klippa till vatten. Samma teman återkommer ofta i takmålningarna i de rikare familjers egna gravkammare. Det verkar nästan som om vissa teman var på modet och att människor ville ha samma saker i sina egna familjekammare som andra hade. Detta gäller alla tre katakomber som jag har sett: Domitilla, Callisto, St. Marcellino och Pietro.

Tankar om renhet och renande ritualer, men också vardaglig renlighet, är något mycket grundläggande för människor. Rengöring gäller inte bara människor, det är en viktig del av livet hos ett friskt djur. Till exempel ägnar en frisk vattenfågel förvånansvärt mycket tid åt att putsas och ordna sina fjädrar.

Strävan efter att vara ren är en viktig del av det religiösa livet i många religioner. Trots att jag har levt i ett sekulärt protestantiskt samhälle har jag ändå kommit i kontakt med många av dessa vattenrelaterade berättelser från Bibeln, utan att egentligen aldrig reflektera över dem särskilt. Kanske var det därför jag ville återvända till deras rötter och till katakombernas bildspråk.

Fisken är en vanlig symbol i katakomberna.
Bilden tagen från museiområdet utanför Domitilla-katakomben.

 

Växtbongaren reser

Goethe skriver i sin Italienska resa att han inte kan låta bli att alltid titta på växter när han reser, även om detta ibland väcker förvåning bland hans medresenärer. Det är för mig så lätt att relatera till detta! När jag besöker historiska ruiner dras min blick alltid först till ogräset som växer mellan stenarna, och först därefter till själva byggnaden. Därför blev jag, dagen efter min ankomst till Rom, så glad över de ovanliga långa torkade blomstjälkarna som fångade min uppmärksamhet på sluttningarna av Janiculum längs min joggingstig. 

Jag fick veta att det var akantusblommor, och samtidigt insåg jag att jag hade hittat en mycket betydelsefull växt. Acanthus mollis inspirerade de gamla grekerna när de designade den korintiska kolonnen. Den tycks finnas nästan överallt i Rom som dekorativt motiv, i stuckaturer eller fresker. Enligt mytiska berättelser ska en nymf ha förvandlats till en akantus för att skydda sig från en trakasserare.

Bilden tagen av Karolina Gullichsen

Mjukakanten – acanthus mollis - inspirerade skulptör Callimachus 

att forma det korintiska kapitälet. 

En mycket dekorativ spegel med akantusmotiv i entréhallen till Villa Lante.

 

Bolmörten i Civitavecchia förde tankarna till min egen trädgård. Den härstammar från Medelhavsområdet, och har förts till Finland ursprungligen som medicinalväxt. Ölpause på papper idag, oljefärgen var en aning för våt. Måste justera tekniken lite... 

Goethes reseskildring från Italien är ärligt sagt ganska tråkig att läsa på sina ställen. Men hans botaniska studier har alltid intresserat mig, särskilt sökandet efter den grundläggande växten – Urpflpanze. Det är en växt som skulle kunna förklara alla variationer i växtstrukturer som variationer av samma grundform, även på Sicilien kanske han verkligen trodde att han skulle hitta växten på riktigt. Men hans tänkande utvecklades så att Urplantan blev mindre verklig och fanns mer på idénivå. Jag minns att Goethe i sitt verk Morphologie der Pflanzen beskriver växternas struktur ungefär så här: Alla växtformer är varianter av samma grundidé, ett slags idealiserat blad. Formen bestäms av växternas vätskor. Ju högre upp i växten, desto mer förfinade är dessa vätskor. Således är till exempel blommans delar en förfinad version av ett blad, resultatet av vätskornas förfining högre upp i växten.

På Goethe-museet i Rom tittade jag både på Goethes egna växtstudier (på bild) 
och på teckningarna av Kniep, som reste med honom på Sicilien.